Sömnlös pga. två tankeställare
Ligger just nu i min nybäddade säng med katten bredvid mig och kan inte somna. Tänker för mycket på att jag åke snart. Tänker även på hur de ska bli att vara utan familjen och allt i 10månader? Hur klarar sig folk när dom åker på ett High School år?
Alla kanske inte är lika tighta med sin familj som jag är med min. Men min familj är som mina bästavänner, jag kan ALLTID lita på dom och prata med dom om allt. Även om man ibland inte orkar med sin familj och önskar att man inte bodde där osvosv, så älskar man dom alltid så mycket att om man skulle förlora dom skulle man dö själv.
Snart kommer jag börja tänka för långt, ibland på nätterna får jag ångest över livet. Det är så kort, fattar inte att vissa väljer att förkorta sitt liv genoma att fatta dumma beslut. Vare sig de handlar om knark, alkohol, droger, självmord, skära sig själv eller så, man förstör sitt liv, man förstör för alla som bryr sig om en. Man förkortar det fördefullaste man har.
Man får EN CHANS här i livet, och det är de som gör mig så ledsen. Att veta att när ens föräldrar/syskon/mormor,farmor,farfar,morfar eller liknande dör så kommer dom ALDRIG tillbaka. Samma sak med en själv. Man bara försvinner helt och hållet, kommer ALDRIG mer tillbaka. Det känns bara så äckligt, man har 85 år på sig här på jorden (vissa har turen och lever längre). 85år är INGENTING, sen är man borta för ALLTID. Det finns ingen återvändo, varje gång jag tänker på detta så börjar jag gråta för jag vill inte att de ska ta slut. Vill inte försvinna och aldrig mer vakna upp, vill inte att mina föräldrar aldrig mer ska kunna säga åt mig att stänga av datorn eller liknade. Vill inte att livet ska ta slut!
Nä, nu ska jag försöka sova om det går. Ska kanske kolla på Pride paraden imorgon om jag har lust och orkar.
Så godnatt :)
Alla kanske inte är lika tighta med sin familj som jag är med min. Men min familj är som mina bästavänner, jag kan ALLTID lita på dom och prata med dom om allt. Även om man ibland inte orkar med sin familj och önskar att man inte bodde där osvosv, så älskar man dom alltid så mycket att om man skulle förlora dom skulle man dö själv.
Snart kommer jag börja tänka för långt, ibland på nätterna får jag ångest över livet. Det är så kort, fattar inte att vissa väljer att förkorta sitt liv genoma att fatta dumma beslut. Vare sig de handlar om knark, alkohol, droger, självmord, skära sig själv eller så, man förstör sitt liv, man förstör för alla som bryr sig om en. Man förkortar det fördefullaste man har.
Man får EN CHANS här i livet, och det är de som gör mig så ledsen. Att veta att när ens föräldrar/syskon/mormor,farmor,farfar,morfar eller liknande dör så kommer dom ALDRIG tillbaka. Samma sak med en själv. Man bara försvinner helt och hållet, kommer ALDRIG mer tillbaka. Det känns bara så äckligt, man har 85 år på sig här på jorden (vissa har turen och lever längre). 85år är INGENTING, sen är man borta för ALLTID. Det finns ingen återvändo, varje gång jag tänker på detta så börjar jag gråta för jag vill inte att de ska ta slut. Vill inte försvinna och aldrig mer vakna upp, vill inte att mina föräldrar aldrig mer ska kunna säga åt mig att stänga av datorn eller liknade. Vill inte att livet ska ta slut!
Nä, nu ska jag försöka sova om det går. Ska kanske kolla på Pride paraden imorgon om jag har lust och orkar.
Så godnatt :)
