Lyckopiller

De finns dom stunder i livet då man undrar hur man kan orka stå ut så länge. Men så tittar man på de som gör en glad varje morgon och inser att de kanske blir bättre. Jag har mitt lilla lyckopiller som jag ser varje morgon som ger mig ett leende på läpparna även om jag verkligen inte orkar mer här.
Detta lilla lyckopilller heter Deucalion, en 1åring som inte kan säga ord än men som vet hur man gör folk glada. Man kan se att han gillar mig mycket, han lyser upp så fort han ser mig på morgonen och ville komma till mig. Han är nog den enda anledningen just nu till varför jag orkar stanna kvar här.

Vi har blivit som bästavänner och som syskon. Kommer bli svårt att lämna honom här när jag åker hem.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0